Vad gör wiccaner?
Den grundläggande upplevelsen av Gudinnan och Guden leder till någon slags praktik. I någon mening är det den praktiken som gör att det vi praktiserar är just wicca och inte någon annan slags nyhednisk religion. Så en kort genomgång av det som de flesta wiccaner praktiserar är nog på sin plats.
Högtiderna
Vi följer årstidernas växling och naturens förändring med dem genom åtta högtider jämt spridda över året:
Samhain
Samhain i slutet av oktober/början av november anses ofta vara början på det wiccanska året, så vi tar den först. Magiskt sett är det den tid på året då gränsen mellan vår värld och andra världar är som tunnast, och då (i ofta förekommande wiccanskt mytos) Guden går ned i de dödas värld för att vistas där fram till midvinter. Firandet av Samhain, liksom alla firanden, fokuserar på vad som händer i naturen runt oss just då: saker sluter sig inom sig och lägger sig i vila i väntan på våren. Spådomskonst, astralresor och liknande fungerar som bäst vid den här tiden.
Yule (Midvinter)
Några dagar före julafton, mitt i den värsta köpfrenesin, vänder solen och dagarna slutar bli mörkare. De flesta av oss här uppe i den frusna norden tycker att detta är väl värt att firas, och gör detta med stor entusiasm. Nere i Storbrittanien tenderar de till att vara lite mer symboliska av sig, men det är fortfarande ljusets återkomst som är det centrala.
Imbolc (Brigid)
Britterna firar här att våren börjar märkas. I Sverige är månadsskiftet januari/februari för det mesta den kallaste tiden på hela vintern, så vi har lite svårt för det. Istället fokuserar vi på den keltiska gudinnan Brigid, som bland annat har hand om eld och värme.
Ostara (Vårdagjämningen)
Här brukar våren ha börjat göra sig synlig, och dagarna är mer ljus än mörker. Så här firar vi livets uppvaknande ur vintersömnen.
Beltaine
Sista april/första maj. Den andra av de två högtider som har någon form av historiskt belägg, om man nu bryr sig om sådant. Vid den här tiden är våren på väg över i sommar, allting växer så det knakar och vi firar fruktbarhet och bördighet. Här görs för det mesta den så kallade "stora riten", den symboliska föreningen mellan Gudinnan och Guden som bringar liv till landet.
Litha (Midsommar)
Solen vänder igen, och dagarna slutar bli ljusare. Mitt i sommarvärmen påminner vi oss om att den inte varar så länge som man skulle vilja (eller åtminstone inte så länge som jag vill).
Lughnasadh (Lammas)
Lite beroende på hur sommaren har varit så sammanfaller Lammas med den huvudsakliga skördetiden (vissa år dröjer den längre, och firas mer lämpligt på Mabon), och vi tackar för det som växt. Mer generellt tackar vi också för det som livet gett oss under året. Vi ser också till att spara undan och så de frön som behöver sås för att det skall växa något under kommande år. Enligt wiccansk mytos offrar Guden här sitt liv som en symbol för det som offras nu för att kunna växa senare.
Mabon (Höstdagjämningen)
Dag och natt är åter lika långa. Vi är i slutet av skördeperioden. Naturen börjar förbereda sig för vintersömnen, och vi med den.
Ritualer
Wiccaner gör ritualer. För att fira högtider, för att markera passager i livet, för att påverka saker i världen omkring sig. Anledningarna är många, och sätten att göra dem på fler. Men en del saker är rätt så konstanta mellan alla sorters wiccaner och alla sorters ritualer.
Cirkeln
Cirkeln är det heliga rum i vilket vi utför våra ritualer. Till skillnad från många andra religioner så är detta rum inte en fysisk plats, utan något vi skapar runt oss när vi behöver det. Vi använder naturligvis ofta samma fysiska plats om och om igen, för har man väl hittat ett bra ställe är det bekvämt att fortsätta vara där. Ibland kan man, om man hittat ett riktigt bra ställe, preparera en plats så att den blir ännu bättre genom att röja undan buskar eller lägga ut stenar för att markera riktningar. Men platsen är ändå bara en plats.
Riktningarna
Wiccanska ritualer använder de fyra väderstrecken, bland annat som källor till kraft. De associeras med de vanliga västerländska fyra elementen.
Verktyg
Det är ofta praktiskt att ha lite verktyg som hjälp i ritualarbetet. Några av dem är rent praktiska, som en vass kniv för att (exempelvis) skära av snören eller bitar av frukter. Andra är rent symboliska, som exempelvis athamen (en dolk). Andra, som bägaren, är bäggedera.
Initieringar
En utmärkande och vital del i den form av wicca som jag praktiserar (som kallas "initiatorisk wicca") är initiering. En initiering är en slags passagerit, där den som initieras går från ett livsstadium till ett annat. Den första och viktigaste initieringen är den som gör personen till Gudinnans prästinna eller präst, och ofta i samma veva gör henne till medlem i ett coven. Enligt min mening kan denna initiering inte göras ensam, utan måste ges av någon annan än den som initieras. Alla håller inte med mig i den frågan.
Traditionellt inom initiatorisk wicca används tre grader av initiering. Vid den första graden blir den initierade prästinna eller präst. Vid den andra förväntas hon börja agera som lärare. Vid den tredje förväntas hon leda en egen grupp. Det finns inget tvång på att gå från en grad till en annan, och det är inte heller alla som gör det. Det är inte heller så att en senare grad anses bättre än en tidigare, men eftersom de med högre grad nästan alltid har varit med längre och är mer erfarna än de med lägre grader så kan det bli lätt att tro det ibland.
Det är inte heller så att någon med en högre grad har någon slags auktoritet över någon med lägre. Den enda hierarki vi använder är den att de som leder ett coven (vilket om möjligt är en översteprästinna och en överstepräst) har sista ordet om vad covenet som helhet gör religiöst. Men det skall alltid vara en auktoritet som covenets medlemmar väljer att ge dem och som baseras på ett ömsesidigt förtroende, inte något som tvingas på någon.